3 månader

Hjälp! Är jag utbränd och sjuk?

Idag är det på dagen tre månader sen mitt liv rasade samman. Brukar säga att ”tiden går fort när man är lycklig” men tiden går även fort "när man är utmattningssyndrom eller utbrändhet", kallade det för vad du vill.
Idag mår jag bättre och det är jag glad för det. Vet att det kommer ta tid och tiden måste jag ge mig själv. Har haft ett stort stöd av Facebook och andra sociala medier, ja så är det. Eftersom jag som person alltid innan har varit öppen och social så kunde jag inte tänka mig något annat än att försätta med dig, pallade inte med att ha en fasad som inte stämde in. Därför har jag varit öppen med detta och jag tror att det har hjälpt mig att gå framåt. Stöd har jag fått från många håll och får fortfarand. Det har varit vykort, blomsterbud, jobbfika, hemmafika, Facebook, sms, promenade mm. Ja, listan kan göras lång och vill att alla ska veta att ni har varit GULD VÄRDA.

Dagarna går fortfarande upp och ner, som en berodalbana, men nu är det fler uppdagar än nerdagar. 

Har aldrig sett mig själv som en given kandidat, men så fel man kan ha. Det händer inte mig eftersom mitt liv ser relativt lugnt ut om man jämför med andra. Så här i efterhand har jag lärt mig att det kvittar hur mycket man har runt om kring sig, kan inte hjärna stänga av så kvittar det hur mycket eller lite man tar sig an. Tydligen har min hjärna gått på högvarv ett bra tag, alla vet ju att någon gång rinner bägaren över. Kommer väl inte ihåg så mycket från den tiden mer än att det brast på jobbet och hur jag tog mig hem vet jag ej, men det måste har varit tillsammans med min cykel eftersom den är hemma. Skickad tydligen iväg ett SMS till min sambo med texten ” nu pallar jag inte mera” det kan jag se i min mobil. Samma sak gäller telefonsamtalet med min läkare, men en sak som fastande i mitt minne var hennes fråga om jag tänkte skada mig? VAAAAAAAAAAAAAa, nej nej nej vrålade jag i luren. (Den tanken har aldrig funnits och därför blev jag väldig chokad över frågan.) Vi har pratat lite om hur hon vågade ställa frågan, svaret var enkelt. Eftersom jag reagerade som jag gjorde, så har ALDRIG den tanken funnits, och min läkare blev lugn. Hade jag däremot svarat i lugnt och sansat då hade det varit en fara för livet.

Snart står REHAB-möte på schemat och arbetsträning, allt för att kunna komma tillbaka till mitt älskade jobb.

Oj oj oj, jag vet att jag är ivrig att komma tillbaka till "livet". Men samtidigt är jag rädd. Hur hinner man med allt, vad klarar jag? Hur mycket orkar jag? Vad är rimligt?? Jag kan ju mitt jobb, eller inte???

Kram till er alla.